Jag har alltid sett mig själv som den som kommer att skaffa barn först av alla.. Jag har varit den barnkära som mer än gärna ligger på golvet och krälar med dom små liven.. Och om jag inte har varit den förut så är jag garanterat den nu! *haha*
Tycker att barn är den mest fascinerande varelsen som finns, att få följa deras utveckling från att vara i mammas mage till att växa upp till egna vuxna individer och under den resans gång ha ansvar över denna lilla krabat och forma den till en bra människa det är för mig helt fantastiskt!
Att få se dom komma till världen, att få bära på ett liv.. Och att sedan få följa den lilles väg genom att krypa, sitta, gå, stå, prata, få första tanden, första leendet, deras sätt att greppa, röra, känna, titta.. Tom deras skrik och att försöka tyda vad det är dom vill ha.. Att kunna skapa ett band mellan dig som förälder till ditt barn, det barn som du har skapat och förevigat denna värld med.. Jag finner knappt ord, det är stort, riktigt stort..*ryser*
Men nu sitter jag här, utan barn.. Eller ja utan barn är jag inte, har fem små raringar i familjen, som nu för övrigt börjar bli stora..*hemska tanke* samt en underbar liten prins! Så utan barn är jag inte.. =) Dock kan jag inte hjälpa att saknaden ibland kan sticka till efter en egen liten krabat, min egna, den som bär mina anlag och är skapad och född av mig, den som tittar upp på mig och kallar mig mamma.. Vill ha en egen liten sak som klamrar sig fast vid mig och är extremt mammig..*haha*
Vill kunna ligga hela dagarna och kräla på golvet och bara ge all tid i världen för min egen avkomma..
Okej säger alla mammor, det kommer du att orka i typ nån vecka sen finns varken tid eller ork att göra det.. Men jag vill! Jag vill försöka, jag vill försöka vara den mamma som jag har i mitt huvud av hur jag vill vara som mamma.. Inget illa ment mot nån annan mamma här i världen, tror att alla har en bild i huvudet av hur man vill vara som mamma, så även jag och min bild är att kräla på golvet mest hela dagen! =)
Men frågan är om jag verkligen är redo.. När vet man det? Hur vet man det? Är det då man har en fast ekonomi, fast jobb, fast förhållande samt att allt detta ska ha fortgått under en längre tid? Eller är det bara när allt känns rätt? Jag vet inte, visst är det bra med fasta saker att ha som grund inför den kommande familjemedlemmen men är det inte en bra grund då allting känns rätt? Jag menar är man någonsin redo för ett barn? Formar sig inte livet då beskedet kommer, efter att barnet har kommit och under tiden som det växer upp? Blir det någonsin som man tänkt sig eller hoppats på? Jag vet inte, men om jag har en biologisk klocka, om jag har nån mammainstinkt, då är den mer än redo just nu.. Det är då en sak som jag vet är säker..
