Mörka moln hopar sig..
Usch nu börjar det bli jobbigt, börjar bli liiite för mycket med allting och stressen och pressen ligger och flåsar en i nacken..
Hade sett framemot det läge jag är i såååå länge, att få gå up i tid på jobber, känna hur skönt det var att få vara där lite grann istället för att knappt hinna komma dit innan det var dags att gå hem.. Och det gick ju så bra...*suckar* Varför kunde det inte få fortsätta med det? Jag måste kunna klara av att bara vända andra kinden till trots alla problem, jag måste kunna fokusera på mitt och det jag gör istället för att dras med i oron och irritationen som råder..*suckar igen*
Och den här helgen som kommer, det skulle ju bli våran helg, våran egen grej som vi har gjort en tradition utav.. Hade sett framemot den så himla länge! Längtat som en tok har jag gjort! Varför kunde jag inte bara få njuta dom här sista dagarna som är kvar nu då? *suckar åter igen*
Jag vet att jag låter väldigt väldigt pessimistisk och negativ men just nu är allt sååå jobbigt och alla saker som "måste" göras växer sig på mig och tar över.. Och jag vet, dom är inga måsten egentligen, jag själv måste komma först.. Det är ett stort måste som verkligen är ett måste!!
Har kört fast känns det som, igen, och försöker nu febrilt hitta en väg ut, ett ljus i tunneln..
Tankegången som rör sig påstår att det blir bättre imorgon då jag sitter där på jobbet, att allt blir bättre av att sova lite, att allt blir bättre av att slappna av, att allt blir bättre om nån dag då flera måsten är borta... Och visst är det så, men hur kommer jag att må? Och kommer jag att orka hela vägen fram och låta alla måsten vinna och sedan inse att det inte var värt det?
*suckar*
Tog mig tiden att gå hit och skriva av mig lite istället för att riskera att tårar skulle börja rinna och ilskan skulle välla upp och orsaka skada som egentligen är sååå onödig.. Vet inte om det har hjälpt men jag ska komma ihåg att andas denna gång och inte låta det negativa och alla löjliga måsten få äta upp mig!
Ångesten är på topp men den har stillat sig förut, varför skulle den inte kunna göra det nu?
Nog för att tiden går fort men man måste väl inte följa dess tempo?
Hade sett framemot det läge jag är i såååå länge, att få gå up i tid på jobber, känna hur skönt det var att få vara där lite grann istället för att knappt hinna komma dit innan det var dags att gå hem.. Och det gick ju så bra...*suckar* Varför kunde det inte få fortsätta med det? Jag måste kunna klara av att bara vända andra kinden till trots alla problem, jag måste kunna fokusera på mitt och det jag gör istället för att dras med i oron och irritationen som råder..*suckar igen*
Och den här helgen som kommer, det skulle ju bli våran helg, våran egen grej som vi har gjort en tradition utav.. Hade sett framemot den så himla länge! Längtat som en tok har jag gjort! Varför kunde jag inte bara få njuta dom här sista dagarna som är kvar nu då? *suckar åter igen*
Jag vet att jag låter väldigt väldigt pessimistisk och negativ men just nu är allt sååå jobbigt och alla saker som "måste" göras växer sig på mig och tar över.. Och jag vet, dom är inga måsten egentligen, jag själv måste komma först.. Det är ett stort måste som verkligen är ett måste!!
Har kört fast känns det som, igen, och försöker nu febrilt hitta en väg ut, ett ljus i tunneln..
Tankegången som rör sig påstår att det blir bättre imorgon då jag sitter där på jobbet, att allt blir bättre av att sova lite, att allt blir bättre av att slappna av, att allt blir bättre om nån dag då flera måsten är borta... Och visst är det så, men hur kommer jag att må? Och kommer jag att orka hela vägen fram och låta alla måsten vinna och sedan inse att det inte var värt det?
*suckar*
Tog mig tiden att gå hit och skriva av mig lite istället för att riskera att tårar skulle börja rinna och ilskan skulle välla upp och orsaka skada som egentligen är sååå onödig.. Vet inte om det har hjälpt men jag ska komma ihåg att andas denna gång och inte låta det negativa och alla löjliga måsten få äta upp mig!
Ångesten är på topp men den har stillat sig förut, varför skulle den inte kunna göra det nu?
Nog för att tiden går fort men man måste väl inte följa dess tempo?
Kommentarer
Postat av: Lina S
NU har jag också blogg föresten =) Hoppas allt snart känns bättre vännen, kramar!
Trackback
