TVÅ KLADDKAKOR ÄR BÄTTRE ÄN EN

Det är vår, japp, inte ens jag kan undvika att märka det, känna det eller rent utav se det..

Jag är sååå mycket en höstmänniska, samt vinter, iaf till en viss del. Efter januari börjar det bli ganska tungt nämligen, det spelar ingen roll hur mycket vitaminer och andra positiva effekter som solen skickar ut, eller hur mycket asfalten än tittar fram och hur mycket man än suktar efter skinnjackan samt conversen, dom nya fina vita som står i lådan längst in i klädkammaren. Det är tungt då knopparna börjar klia under barken på kvistarna.

Tror nog att det har att göra med att våren är min "olyckstid", det var då olyckorna hände, det var då allt förändrades och det är då kraven om kroppsbyggnad samt utseende, kläder, smink, sättet att föra sig och vara på kommer. Det har alltid gjort det och kommer alltid göra det. Vårkläderna skyfflas ut i stora partier i en hisnande fart!

Men i år så sitter jag på botten på en sten och kikar upp mot ytan och tycker att "jaha, när ska jag ta det första simtaget upp då?" Det simmar förbi nån liten ljusskygg svart fisk då och då och säger hej, "man kanske ska ta rygg på den och se vad som väntar bakom nästa hål eller sten".

 

Men idag när jag var ute och gick, så insåg jag att jag inte alls sitter där på botten som jag trodde, nej nej, jag simmar ju för fullt, ytan närmar sig, ljuset blir starkare och jag är faktiskt glad över att solen är framme och värmer hjässan under mössan så att svetten rinner alldeles liitte extra :P

Livet går upp och ner, det gör det, det gör ont, kanske när knoppar brister, eller då vintertiden ställs in, eller då första frosten kommer och man fortfarande står i samma vita nya converse som då är gamla och fläckiga av vårens damm, sommarens gräsfläckar, lite rödvin från den där speciella kvällen, eller rosévin då det blev lite trångt på balkongen, det skaver lite av sandresterna från kvällspromenaderna i juli.

Men ändå så fortgår livet, det reder sig till slut. Jag är inte rädd för nästa svacka, det va en skitdålig (ursäkta språket) dag i tisdags men onsdagen bjöd på massa positiv energi, vilket ledde till total utmattning i torsdags, men idag fredag så känns allt balanserat och ganska lugnt, trött-ja, smärta-ja, men solen skiner ju! Man kan ju inte vara annat än ganska tillfreds med tillvaron just nu. Jag är på en plats där jag känner mig trygg och mår bra, jag är med personer som får mig att känns mig trygg, älskad och får mig att må bra och om jag inte är med dom så vet jag att dom finns bara runt knuten, eller på nästa växt jag passerar eller bakom nästa vågbrytning väntandes på att jag ska simma förbi. Min egna hejaklack! <3

 

Så vad jag försöker säga är att ge inte upp, låt dom små sakerna få göra skillnad i det stora hela! Allt ordnar sig verkligen och blir bra!! Det tar tid men tid är bra och varför då inte göra det bästa av den? ;)

Jag beslutade under min promenad att allt velande kring en viss sak som jag har funderat på under en längre tid måste sluta nu, se inte på den som en världens största grej, packa inte ihop den i största väskan, ta den delvis och ta den steg för steg, ja jag har ett mål och det är inte orealistikt eller omöjligt och jag ska dit, sen hoppas jag att nästa steg kommer efter, och nästa efter det, och nästa.....

Jag tänker inte avslöja just nu vad det är jag funderar på, men jag lovar att meddela er det när jag ligger och guppar på ytan, redo för nya utmaningar! :) 

 

See you on the surface!