TVÅ KLADDKAKOR ÄR BÄTTRE ÄN EN

Det är som jag fick sagt till mig en gång ang mina olyckor och mina trauman.. Då jag var med om själva olyckorna så startade det en rad olika kedjereaktioner i min kropp: det gjorde ont, kroppen gick i chock, jag blev rädd, allt blev värre, paniken kom, rädslorna flödade runt.. Detta har resulterat i att då nåt händer som är oförberett och som gör ont i ryggen eller nånstans omkring liggande så reagerar kroppen självmant att det är nåt farligt, jag blir rädd än en gång, men denna gång förstår jag inte varför egentligen..*hmm*

Samma sak gäller vid en panikattack, då man får en sådan så finns alla symptom där som panik, hyperventilering, svårt att andas, svettningar, yrsel, illamående.. Och om det sedan sker något nytt som leder till yrsel eller stress som kan frammana panik då startar kroppen upp alla reaktioner som händer och sker vid en panikattack, bara för att den tror att det är det som är på gång..

Detta är visst inget man kan göra nåt åt själv, det är bara så kroppen fungerar, den försöker skydda sig själv till vilket pris som helst..

Samma sak gäller då känslor kommer in i bilden.. Om något händer som man inte hade tänkt skulle hända så reagerar kroppen på samma sätt, oavsett om det var väntat eller inte..

Om ett ord sårar så försöker kroppen slå bort den känslan som växer sig stark, om en tår rinner så försöker kroppen för allt i världen se till att den försvinner.. Allt för att man ska stå stark och stor så snart som möjligt igen.. 

Det är mänskligt att man pendlar upp och ner, man måste ha en nere-dag för att kunna uppskatta och orka h en uppåt-dag.. Men sedan så finns det en ram som denna kurva ska pendla mellan, om den går utanför då är man deprimerad eller hypoman.. Det verkar inte finnas något rätt hur man än vrider och vänder på det.. Allt handlar om att ätas eller att äta, att överleva vardagen, livet.. 

Jag tror att man måste pendla utanför ramarna för att kunna förstå hur skör man egentligen är, hur skört livet är, hur snabbt saker och ting kan vända.. Men ur stormen reser man sig stark, man inser hur kroppen fungerar och hur komplext allting är egentligen..

I mitt hem bor det tre starka själar, en envis argbigga som vill att allt ska vara på hennes sätt annars kan det vara, men också i henne lever det en mjuk sida som kommer fram då lugnet börjar sänka sig i världen runtomkring.. Det bor en tokpendlande fd maskbärare, en mask har alltid varit hennes bästa vän men känslan över att få vara sig själv, att bara låta det komma, det som dagen har att erbjuda, bra eller dåligt, glatt eller sorgligt.. Den styrkan denna varelse bär har vuxit sig starkare och starkare för var dag som har gått och i skrivande stund så har hon insett det, att hon förstår hur allt fungerar och hon har kontroll för första gången på länge.. Sedan bor det den starkaste av dom alla.. Den som axlar hemmet på sina axlar, inte bara sitt eget utan också andras, den som ser till att världen fortgår och försöker göra rätt för sig.. En starkare själ får man leta efter, denna själv fortlever trots att världen kan rasa.. Denna varelse vet dock inte om sin gåva, en gåva som är så unik att avunden lyser grön från andra.. Hans styrka är som guld värd: ovärderlig, alla vill ha massor, tåligt, starkt, vackert och totalt breathtaking.. Om det är nån som kommer till himlen så är det mitt sunshine! Dock inte än på ett långt tag.. ;P