TVÅ KLADDKAKOR ÄR BÄTTRE ÄN EN

Det är dags att ruska liv i denna portal en gång för alla, har säkert inga kvar som läser den, men då ruskar jag liv i den för min egen del.

 

Vad som har hänt sen sist förstår vi nog alla att det är en hel del, uj uj uj, många bilder, händelser, skratt, tårar, livsvändningar, möten, ja det finns en del att redogöra, visa och bara berätta!

Men jag tänker stryka ett streck över det och börja om från början, ett nytt blad på en lång levnadsbok som redan är fylld till bredden.

 

Jag sitter just nu i nyvitt Uppsala, kroppen värker, jag har bråkat med min Mac: att få den att starta, att få Firefox att uppdatera, att få över en ny bild som symboliserar mig. 

Jag har lyckats få igång Mac:en, koppla Instagram (min nya drog) och Fejjsan hit, vet inte vad det innebär men nåt skoj ska vi nog kunna hitta på med varann :)

Firefox vägrade att uppdateras men ändå lyckades jag kämpa in en ny bild, jag kanske inte är hon idag av flera olika anledningar men innerst inne är det jag och det jobbar vi mot.

Jag har precis dammat av smärtrehabmappen som har legat på hyllan i några år nu, trodde aldrig att den skulle få komma till användning igen, och redan där har jag nog tänkt lite fel, men jag tog fram den och insåg att alla metoder, verktyg, hanteringar av smärta finns i mig, under ytan, nertryckta just nu av ohanterade ämnen. Men med hjälp av "mina kryckor", mina klippor, så ska dom dammas av och komma till användning igen.

Disktrasor ska ligga under skärbrädan, knäna ska böjas, andningen ska ner i magen och axlarna ska ner till fotknölarna igen! (Påminn mig om det här inlägget när det tryter sen :P)

 

Ja, jag är sjukskriven igen, men det positiva är att det "bara" är halvtid..

Ja, jag hänger löst pga varsel igen, men det positiva är att jag själv börjar tröttna och oavsett vill jag se mig om i arbetsvärlden för att se vad som finns för just mig, är nog ett tecken..

Ja, jag kämpar mot demoner, tankar, känslor och överväldigande funderingar, men jag har mina "gamla", trogna, starka, underbara hjärtesnören, min underbara stöttande familj och min "nya" klippa: Tim! <3 (Nyfikenheten ökar kanske om nån "ny" hittar fram, men jag hinner nog presentera er ordentligt för honom framöver, jag lovar! ;P)

 

Men nu har ett steg tagits, jag är här igen, jag behöver vara här, för min del och för eran, det är eran tur att få ta del av min vardag, min riktiga vardag med krämpor, kamper, motivationstrytningar, lathet och mycket mer.

 

Och vi börjar med ett litet steg, i längden gör det störst skillnad...