TVÅ KLADDKAKOR ÄR BÄTTRE ÄN EN

VÄRK!!!! Gah, mmmpf, hrmpf, uffffh, suck.

Har en knuta mellan skulderbladen som känns som en puckel och som hugger, värker och molar när jag rör mig, sitter still, andas, ligger, samt gör nånting överhuvudtaget. Det enda som underlättar något är att ligga på golvet men då protesterar ländryggen.

Inget är bra nog...

Får försöka ta mig ut och bota knöligheterna, får se hur det går. Måtte isen va borta nu så att jag slipper trippa fram :S

 

Annars då så fick jag en nytändning ytterligare igår av bandyn som vi åkte iväg på :)

En sån simpel sak som jag egentligen aldrig direkt har fastnat för: bandy! 

Det var Sirius-Motala, lite ambivalent vart jag skulle hålla hus bara där :P Men jag höll mig till Motala-folket som tyvärr fick en dålig kväll då Motala inte kunde mäta sig med dom blå-svarta från anrika Östra Aros! ;)

Har nog aldrig varit så varm trots 2 timmar utomhus, guld värt att få låna kläder!!! :D (TACK!)

Men det var bara skönt att få komma iväg, komma ut, kände mig som "normal", ingen värk som störde, ingen ångest, inga tankar, ingenting, bara där och då och nu, bara bra! :)

Sen att stå i 2 timmar är inte riktigt sådär jättepopulärt, kanske är därför det är lite knöligt idag. Eller så beror det kanske även på mitt ryggläge sedan två dagar då kroppen är matt fortfarande. Dock betydligt piggare.

Idag infinner sig rastlösa känslor, friskhetstecken enligt mig som jag hoppas stannar kvar :)

 

Är lite svajigare än vanligt idag men ett steg i taget så ska det nog reda sig hoppas jag..

Har lyckats trycka på några sk ömma punkter vad gäller tankeverksamheten och ångesten som finns och ligger till grund för all oro och alla snurrigheter och det är inga lätta nötter att knäcka själv så nu ser jag framemot att min sista person i mitt läkarteam ska kopplas in så att det blir lite ordning och reda på torpet så att säga!

Så framåt går det verkligen, har hänt mycket sen jag lämnade Uppsala sist och även om jag missar en del så känns det som att jag återvänder med mer kraft att orka vara med på det som jag missar för tillfället och då är det faktiskt värt det, för den som väntar på nåt gott! :)

Men nu längtar jag lite hem faktiskt, hem till familj och vänner och mitt mitt mitt, även om jag mår riktigt bra där jag är nu med!

Men jag har en eftermiddag i gassande sol, en helg med massa skoj och massa massa mer kärlek att se framemot och fokusera på först innan jag återvänder hemåt igen!

 

Kärlek till er alla som finns överallt runtomkring, ni vet vilka ni är och vad gott i själen ni gör!! <3

Ny dag idag, piggare idag :) Eller ja nu sitter jag och dåsar med datorn i knät men ändå :P

Har en lugn och välmående känsla i magen som jag vägrar släppa och låta ge sig iväg :) Jag mår bra. Längesen jag kunde skriva det och verkligen mena det till fullo men jag mår verkligen bra.

Detta trots smärta och den vägen som är kvar att vandra fram, och bara det gör ju att hoppet hänger sig kvar :)

 

Tog ett beslut idag om att inte åka hem imorgon som var planerat, efter omständigheter som kallas sjukdom så kände jag att det inte var värt det att kasta sig fram och tillbaka för bara nåt halvdant, så jag väntar och bakar ihop allt nästa vecka då alla är fulla av energi igen, inkl jag hoppas jag.

Ångesten tyckte att det var en bra dag och komma och knacka på idag, mycket tankar som snurrade/snurrar i huvudet, men varför låta den få fäste när det finns så mycket annat som kan vara bra att lämna plats för.

Det är en kamp, det kommer att vara en kamp, men att ha fått den här veckan, japp, idag är det en vecka utan ångest, det gör gott hela vägen in i själen och ryggmärgen :)

 

Dagens tankar som snurrar:

- Basilikan hemma kommer hinna dö, vad mer lämnade jag kvar innan jag åkte?

- Blommorna i övrigt, kommer dom vara heeeelt döda nu när jag kommer hem?

- Posten, missat nån räkning, nån tidsbokning?

- Tvättiden på fredag blir ju lite oförbrukad, arga grannar? När får man en ny måntro?

- Tvättider i övrigt, men ibland får man nog kliva tillbaka och låta andra vuxna ta beslut också :P

- Kläder kläder kläder, har jag några med mig (JA!), saknar dom där hemma, räcker kläderna (öh JA! ;P)

- Vilka kläder är varma nog att ha på bandyn ikväll?

- Och varför klarar jag inte nivån på Candy Crush, japp jag har vikit ner mig och nu är det Quizkampen, Candy Crush och till och med Wordfued som gäller, jag skäms, är oerhört seg och trög men japp I´m hooked.

 

Det var en liiiiten inblick i mitt huvud för dagen, som ni ser är det inga världsproblem och egentligen världens fånigaste tankar att ha en onsdag som denna när solen kämpar sig igenom molntäcket, plusgrader, ingen snö kvar och det vankas faktiskt nånting som jag ser framemot ikväll, att få komma ut, kolla bandy mellan Sirius-Motala och bara va. 

I helgen väntar också roliga saker som jag verkligen ser framemot: tjejer, pojkar, Mello, chili, vin, fniss, snowboardsprat, vampyrer, snacks, Ronaldo och mycket mer. Nervös får jag vara en annan dag för att jag ikväll och i helgen kommer att visas upp ytterligare för familjen här nere runt sjön :)

Livet är för kort för att fundera på struntsaker som jag nämnt här innan eller för att vara nervös och orolig.

Det är bra att det kommer, ut med det bara, ladda ur och fråga dig själv: "är det värt det?" Antagligen inte kommer svaret att bli och släpp det då, energi är en värdefull gåva som vi behöver ta åt oss och värdera högt och få till mer av :)

Tankarna ovanför snurrar runt men jag kan inget göra och om en stund eller två så är dom lika urladdade som en bärbar dator som tuggar film utan att laddaren som sitter i ;)

 

Vad jag försöker säga, förutom att datorn börjar bli trött, är att jag mår bra, lite svajigare idag, men under kontroll.

Nu väntar vila på soffan igen, idag påklädd och utan pyjamas :P 

 

Imorgon är en ny dag, undrar vad den har att bjuda på? :)

Jag lever, jag mår bra, jag är där jag känner mig som bäst och tryggast.

Men det har varit en lite omtumlande tid bakåt och idag tar det ut sin rätt, jag sitter fortfarande i pyjamas och är helt slut. Hela kroppen är bara matt, blir nog en sån dag idag, och det får vara okej.

 

Och nej det är inte ångest, vilket är väldigt skönt..

Det har varit mycket oro och ångest bak i tiden och det är fortfarande svajigt och osäkert, väldigt skört, men i snart en vecka så har jag varit ångestfri, den kommer och knackar på men den får inte komma in så som den vill komma in. En stund eller två men inte för att stanna.

Därför tänker jag inte få ångest för att jag har en sån där matt och orkeslös dag, det kommer en ny imorgon, en bättre :)

Och nej det är inte smärtan i sig. Kroppen har varit väldigt medgörlig med mig och låtit mig hantera allt som pågår och har pågått, idag är det mer värk, men som jag har sagt innan, jag tar hellre smärta gånger hundra än ångest, det är något jag kan hantera iaf. Även om några dagar kan bli så pass att kroppen inte alls vill så är det lättare att hantera, det går över, det vet jag, rädslan kommer, men den går också.

Och nej det är nog ingen förkylning, nog för att jag har varit lite extra sjuksyster vid sidan av allt till en viss herre så är det nog inte det heller. Känns också skönt då mitt immunförsvar har en tendens att göra platt fall av allt som rör sig i mig både fysiskt och psykiskt. Men den här gången så verkar det stå emot, ta i trä och peppar peppar och allt det där :P

Nej det verkar bara vara en sån där dag som alla dödliga och "normala" har, en låg dag, en slapp dag, en dag då kroppen bara behöver återhämta sig en stund eller två. Det känns skönt att ha en sån dag, det var ett tag sen om jag ska vara ärlig, är så mycket annat som jämt gör att dagarna inte är på topp, men den här gången är det nog bara verkligen återhämtning som gäller, en sån dag helt enkelt!

Alltid kul att lära sig nya saker om sig själv och få uppleva nya saker med sig själv!! :)

 

Och var är jag? Ja jag är inte hemma i min fina lägenhet, jag är inte i närheten av min underbara familj, till och med mina vänner, mina underbara hjärtesnören har jag lagt 30 mil mellan oss. Jag befinner mig i solsken, blåst, nära vatten och i en mysig liten stad med kullerstensgator, mer kulturella och anrika sevärdheter på samma ställe än vad jag nånsin varit med om.

Kameran är med, halva garderoben och en känsla av lugn.

Jag mår bra, det blir lättare och jag ser verkligen ljust på framtiden, är till och med lite pirr i magen inför framtiden, ett leende på läpparna och verkligen en tro, en vetskap, att allt kommer att bli BRA! Bättre än bra! :D

 

Nu ska jag kura in mig under filten igen, i pyjamas, och låta kropp och knopp återfå lite energi och ork.

Imorgon är ju en ny dag och jag måste förbereda mig för den och dess utmaningar! :)

 

Kärlek till alla där hemma! <3

Precis som kroppen kan spela en ett spratt och fungera utifrån hur den själv anser att den ska fungera så kan även knoppen göra detsamma...

 

Nervkanaler kan kopplas fel, känsel kan tappas, migränanfall kan väcka en, smärta kan hålla en rejält sysselsatt, knän kan tycka att det är nog nu, det är några exempel på hur kroppen fysiskt sett kan tycka att "nu ska jag fungera såhär". Det är bara att gilla läget, landa, utvärdera och ta nya tag, ta en annan väg, göra på ett annat sätt, det finns en lösning, det går att få det okej, bra, bättre kanske tom i många fall.

 

Och även knoppen kan ha dåliga dagar: ångest, oro, funderingar, ältanden hit och ältanden dit, funderingar, tankar, känslor, ingen ro i kroppen, inget lugn, rastlöshet.

Även detta kan fylla mina dagar men jag har inte riktigt den kollen och kontrollen på att vända, börja om och göra rätt ännu. Det gäller att ligga lite lågt, se vart allt barkar och ta tag i tjurhornen när man ser en möjlighet och sedan bara tygla den och lugna ner allt.

 

Igår var en välfylld dag: dålig sömn, ner på stan, klipp en lugg, fixa lite ärenden, snö, kallt, slask, till mor, nästan ett springsteg för att hinna med bussen, blött, kallt, ingen vila, mycket prat, kalas, mycket folk, varmt.

Många bra saker, en promenad tex, ett välbehövligt och tacksamt samtal som gjorde att lugnet infann sig ytterligare.

Men väl hemma var förväntningar på denna onsdag ganska stora, inget planerat, bara lugn, bra tänkte jag med tanke på att allt som hänt under dagen som just passerat. Men ack...

Blev inte den onsdagen som jag trodde att det skulle bli och nu väntar en torsdag med lite aktiviteter igen, jag hoppas att lite sömn vänder knoppen och tankarna tillrätta.

Men jag tar det steg för steg, så någorlunda under kontroll har jag nog saker och ting iaf och trots att saker och ting inte gått som det ska idag så är det inte katastrof, alltid nåt, ett litet steg mot kontroll.

Kontroll kanske är ett stort ord som inte alltid klingar väl men just nu eftersträvar jag kontroll och balans.

 

Därför så unnar man sig lite vardagslyx ihop om att få lite räta på vardagen samt så lämnar man vardagen, sjukskriver sig från Uppsala för ett tag... Det är verkligen nåt som jag längtar efter nu, inga förväntningar har jag, för mycket packning som alltid, ingen aning om vad jag egentligen har på "agendan", vad ska jag göra, vad ska hända, men jag struntar blankt i det! För jag vet att tryggheten finns där, JAG finns där och jag tror att bara vardagen lämnas åt sidan för en liten stund eller två så kommer även jag att finna lite rätsida på allt och landa lite i den nya situation som råder för tillfället, vila, aktiviteter, bara JAG JAG JAG, det är nåt jag ser framemot just nu och som behövs. Då kommer allt bli bra, sen är det nya tag, göra om göra rätt, då kör vi och jag kommer att vara som en torr svamp, redo att suga i mig all ny information!! :) 

Så mycket vet jag iaf om mig själv ;)

 

Idag känns det som om jag har blivit slagen sönder och samman.

Det "enda" jag dock gjort är att ha varit hos min tilldelade sjukgymnast och jag tror faktiskt att hon är en ren och skär ängel, henne kommer jag klamra mig fast vid som jag har klamrat mig fast vid min läkare!

Jag såg verkligen framemot besöket då jag visste att det kunde leda till något positivt och bra, många råd skulle jag få och hjälp på traven, sån hjälp som jag kanske kan behöva just nu.

I 45 minuter pratade vi om dåtid, nutid och framtid, ingen stress, ingen press. Och massa gyllene information som gör att saker och ting känns lite lugnare.

Min komprission är läkt, ja den finns, den kommer alltid finnas men den är hanterad av kroppen och läkt, som ett brutet ben. Det var information som var ganska ny för mig, konstigt men sant.

Bara att veta att den är läkt gjorde att allt blev lite lättare ändå. Man trodde att man alltid skulle leva trasig, men bara att veta att man enbart är lite skev gör ju att världsbilden blev mycket klarare.

Men varför denna ohyggliga smärta?

Jo det finns visst 3 nervbanor som går från ryggen och upp i hjärnan, en för smärta, en för beröring och en för rörelse och belastning.

Det som händer vid ett trauma och vid långvarig smärta är att nervbanorna blandar ihop sig, dom kopplar om sig i den mån dom behöver för att överleva.

Och det som har hänt i mitt fall är att istället för att skicka signaler att jag roterar, börjer mig fram, gör en rörelse, belastar kroppen, så skickas signaler på smärtnerven istället och gör att man blir rädd för rörelse, smärträdd. Och vad händer då? Jo man spänner sig och då skickas det ännu fler signaler att det gör ont och allt blir bara en illa spiral som nu pågått i några år.

Detta i sin tur leder till att dom inre musklerna som inte bara finns i buken utan mellan alla kotor i ryggraden dessutom!!! :O Dom vill inte vara med och du tappar all stabilitet i kroppen, all balanshantering. Utan istället kopplas alla stora, yttre muskler in för att hålla balansen, kompensera kroppen, ja egentligen får dom göra allt jobbet. Dessa stora muskler, i ryggen, ben, stora magmusklerna, är till för sprintjobb, typ som Bolt, dom ska hjälpa till vi rörelser, träning, hårt arbete, inte finliret, dom är inga maratonmuskler som dom inre är, så inflammationer tillkommer pga att dom aldrig får vila.

Ytterligare en sak som jag inte hade en aning om!!! 

 

Så nu har jag fått en övning och den ska göras helt rätt, annars så blir det stora räkningar som man får betala kroppsmässigt :S

Den ska jag nu göra och försöka smälta allt, landa lite i allt som har hänt och händer. Jag kommer att säga upp vardagen, sjukskriva mig från den och lämna Uppsala för en tid, få tid att bara vara, hitta mig själv, hitta gnistan och kämparglöden och sen kommer jag hem för förtalet lektioner med min himmelssända sjukgymnast som inte kan lova mig att göra mig smärtfri, men hon kan lova mig att alla inre muskulaturer ska aktiveras, träningsmetoder ska skapas och dom stora musklerna ska vi låta vila och i min värld är det som att bli smärtfri!

 

Gör om, gör rätt, nya tag, nu kör vi!! Va längesen jag kände sånt här hopp! Det kommer bli bra!!

 

Men först landa...

Jag tror inte att det enbart var för att jag inte "skötte" mig som kroppen la av den här gången, ja jag kallar det att den har lagt av, det låter dramatiskt, det är säkert att överdriva, men i det här läget är det det enda ordet som kan förmedla känslan som är inom mig just nu.

Iaf så tror jag inte att det var enbart därför som jag var tvungen att gräva fram mappen från smärtrehab med alla verktyg, metoder, alla tips, råd, metoder, övningar, sätt att hantera, gå vidare, lära sig att leva, överleva efter trauman i livet.

Jag insåg ganska snabbt att jag kan allt som står, men att jag har slarvar så in i bengen! Ja, det är sant, jag heter Eva och jag slarvar.

Det är inge kul att arbeta i diskhon, att ha disktrasa under skärbrädan, att nästan behöva ta fram gradskivan för att få alla vinklar rätt när man sitter, att bara va och lyssna lyssna lyssna på kroppen. Nej det är inge kul men det är nödvändigt och jag vet det, jag hör det varje dag när jag gör fel men jag slarvar, väljer att inte lyssna, trycker på mute-knappen.

Men det är en tröst att jag kan dom, att jag vet, att det sitter i ryggraden så att säga.

Men nej det var inte anledningen till att kroppen la av och jag var tvungen att ta fram allt, utan anledningen, helt undermedvetet, var att få ta fram mappen och inse att dom drömmar, dom mål, dom tankar jag hade då om framtiden har jag bara struntat i, jag har gjort dom större och ouppnåeliga, jag har lagt kraven på mig själv igen och istället för att få moroten när jag nåt fram till den så har jag kastat den dubbelt så långt fram och manat på mig själv ännu mer.

Allt det jag kämpade för då har jag tappat.

Därför har det här hänt, därför fick jag den här mastodonta varningen, och därför får jag nu "börja om" igen.

Det viktigaste vi har är våra drömmar och mål, inte att dom största och livsavgörande drömmarna utan dom små, dom som gör att dom stora blir möjliga, grunden, vägen fram.

Jag fick höra efter olyckorna att det var många saker jag aldrig skulle kunna göra igen, och det är så många små steg som jag har gjort som har lett till att jag har satt dom där pessimistiska läkarna på plats!!

Och nu gäller det att visa dom en gång för alla att det går att ta sig tillbaka, det behöver inte vara den svart-vita värld som dom pratar om, den kan vara grå också ;)

 

Jag är en kreativ människa, inte att jag får saker och ting gjorda, utan att jag älskar att skapa, att förmedla med budskap: att skriva, att fotografera, i inredning i lägenheten, i outfits som jag förmedlar på väg till jobbet, på helgen, på fest, på stan, med dig, för mig själv, med alla. Allt handlar om detaljer och det är det jag ser, genom linsen, i ord eller i spegeln.

Det är min dröm att få leva med mina detaljer och få skapa en bättre och finare värld med hjälp av dom!

Så just nu är jag nästan lite glad att det som hänt har hänt, missförstå mig rätt, puh, men det fick mig att hitta mappen och mina drömmar igen, klyschigt men sant!

 

Det är dags att ruska liv i denna portal en gång för alla, har säkert inga kvar som läser den, men då ruskar jag liv i den för min egen del.

 

Vad som har hänt sen sist förstår vi nog alla att det är en hel del, uj uj uj, många bilder, händelser, skratt, tårar, livsvändningar, möten, ja det finns en del att redogöra, visa och bara berätta!

Men jag tänker stryka ett streck över det och börja om från början, ett nytt blad på en lång levnadsbok som redan är fylld till bredden.

 

Jag sitter just nu i nyvitt Uppsala, kroppen värker, jag har bråkat med min Mac: att få den att starta, att få Firefox att uppdatera, att få över en ny bild som symboliserar mig. 

Jag har lyckats få igång Mac:en, koppla Instagram (min nya drog) och Fejjsan hit, vet inte vad det innebär men nåt skoj ska vi nog kunna hitta på med varann :)

Firefox vägrade att uppdateras men ändå lyckades jag kämpa in en ny bild, jag kanske inte är hon idag av flera olika anledningar men innerst inne är det jag och det jobbar vi mot.

Jag har precis dammat av smärtrehabmappen som har legat på hyllan i några år nu, trodde aldrig att den skulle få komma till användning igen, och redan där har jag nog tänkt lite fel, men jag tog fram den och insåg att alla metoder, verktyg, hanteringar av smärta finns i mig, under ytan, nertryckta just nu av ohanterade ämnen. Men med hjälp av "mina kryckor", mina klippor, så ska dom dammas av och komma till användning igen.

Disktrasor ska ligga under skärbrädan, knäna ska böjas, andningen ska ner i magen och axlarna ska ner till fotknölarna igen! (Påminn mig om det här inlägget när det tryter sen :P)

 

Ja, jag är sjukskriven igen, men det positiva är att det "bara" är halvtid..

Ja, jag hänger löst pga varsel igen, men det positiva är att jag själv börjar tröttna och oavsett vill jag se mig om i arbetsvärlden för att se vad som finns för just mig, är nog ett tecken..

Ja, jag kämpar mot demoner, tankar, känslor och överväldigande funderingar, men jag har mina "gamla", trogna, starka, underbara hjärtesnören, min underbara stöttande familj och min "nya" klippa: Tim! <3 (Nyfikenheten ökar kanske om nån "ny" hittar fram, men jag hinner nog presentera er ordentligt för honom framöver, jag lovar! ;P)

 

Men nu har ett steg tagits, jag är här igen, jag behöver vara här, för min del och för eran, det är eran tur att få ta del av min vardag, min riktiga vardag med krämpor, kamper, motivationstrytningar, lathet och mycket mer.

 

Och vi börjar med ett litet steg, i längden gör det störst skillnad...