Bra dagar, dåliga dagar.
Precis som kroppen kan spela en ett spratt och fungera utifrån hur den själv anser att den ska fungera så kan även knoppen göra detsamma...
Nervkanaler kan kopplas fel, känsel kan tappas, migränanfall kan väcka en, smärta kan hålla en rejält sysselsatt, knän kan tycka att det är nog nu, det är några exempel på hur kroppen fysiskt sett kan tycka att "nu ska jag fungera såhär". Det är bara att gilla läget, landa, utvärdera och ta nya tag, ta en annan väg, göra på ett annat sätt, det finns en lösning, det går att få det okej, bra, bättre kanske tom i många fall.
Och även knoppen kan ha dåliga dagar: ångest, oro, funderingar, ältanden hit och ältanden dit, funderingar, tankar, känslor, ingen ro i kroppen, inget lugn, rastlöshet.
Även detta kan fylla mina dagar men jag har inte riktigt den kollen och kontrollen på att vända, börja om och göra rätt ännu. Det gäller att ligga lite lågt, se vart allt barkar och ta tag i tjurhornen när man ser en möjlighet och sedan bara tygla den och lugna ner allt.
Igår var en välfylld dag: dålig sömn, ner på stan, klipp en lugg, fixa lite ärenden, snö, kallt, slask, till mor, nästan ett springsteg för att hinna med bussen, blött, kallt, ingen vila, mycket prat, kalas, mycket folk, varmt.
Många bra saker, en promenad tex, ett välbehövligt och tacksamt samtal som gjorde att lugnet infann sig ytterligare.
Men väl hemma var förväntningar på denna onsdag ganska stora, inget planerat, bara lugn, bra tänkte jag med tanke på att allt som hänt under dagen som just passerat. Men ack...
Blev inte den onsdagen som jag trodde att det skulle bli och nu väntar en torsdag med lite aktiviteter igen, jag hoppas att lite sömn vänder knoppen och tankarna tillrätta.
Men jag tar det steg för steg, så någorlunda under kontroll har jag nog saker och ting iaf och trots att saker och ting inte gått som det ska idag så är det inte katastrof, alltid nåt, ett litet steg mot kontroll.
Kontroll kanske är ett stort ord som inte alltid klingar väl men just nu eftersträvar jag kontroll och balans.
Därför så unnar man sig lite vardagslyx ihop om att få lite räta på vardagen samt så lämnar man vardagen, sjukskriver sig från Uppsala för ett tag... Det är verkligen nåt som jag längtar efter nu, inga förväntningar har jag, för mycket packning som alltid, ingen aning om vad jag egentligen har på "agendan", vad ska jag göra, vad ska hända, men jag struntar blankt i det! För jag vet att tryggheten finns där, JAG finns där och jag tror att bara vardagen lämnas åt sidan för en liten stund eller två så kommer även jag att finna lite rätsida på allt och landa lite i den nya situation som råder för tillfället, vila, aktiviteter, bara JAG JAG JAG, det är nåt jag ser framemot just nu och som behövs. Då kommer allt bli bra, sen är det nya tag, göra om göra rätt, då kör vi och jag kommer att vara som en torr svamp, redo att suga i mig all ny information!! :)
Så mycket vet jag iaf om mig själv ;)
Mycket glass och Buddha blir det nu, avslappning och minimala små övningar som jag har fått som hemläxa.
Och den här saknar jag mest av allt, mer än mig själv till och med! <3
Jag är för första gången redo för ett nytt kapitel och för första gången ska JAG faktiskt inte stressa ( ;P ) utan jag ska ta den tid det tar och bara vara med, kanske till och med njuta lite, nu är det dags att få en balans i kropp och knopp som inte ens dom starkaste vindar, högsta berg, hårdaste stenar eller vildaste hav kan rubba! :)
På återhörande! <3
P.S. Jag tror också att allt börjar med att beblanda sig med positiva saker, därför sitter jag i haremsbyxor från Thailand i batik med grundfärgen blå, och eftersom jag gillar detaljer en blå bandeau, men jag kunde ju inte dom varma färgerna i byxorna vara ignorerade så därför ett rött linne, en svart munkjacka, ofönat hår, glasögon, inget smink, finnar i pannan och en jättefinne på kinden som ömmar, samt pappas gamla bruna raggisar, dricker citronvatten med kärnor i, ljusen är tända, nyligen fixade presenter (hihi), inget nagellack, dom torraste nagelband som finns samt sitcom-serier i bakgrunden, försöker också reda ut lite röra på externa hårddisken då min dator inte riktigt vill samarbeta med mig just nu, idag är en bra dag för honom men vem vet när han blir kinkig igen :P
Men vad gör väl det, vad jag försöker säga är att allt behöver inte vara perfekt, ibland behöver man bara dom där sakerna som man gillar eller dom saker som bara inte orkar bry sig om egentligen, utan man kan bara vara helt enkelt :)
Nu soffan, sen tror jag att jag unnar mig en tidig kväll ikväll :)
Natti natti!
Analys, balans, tolkning, reaktion..
Det här med förhållanden är en balansfråga.
Det gäller oavsett familj, vänner, pojk/flickvän. Även gäller det en själv, förhållandet med en själv.
Det är så lätt att tyda små små signaler och ta in dom i huvudet, vrida och vända och antingen lägga dom i papperskorgen och gå vidare eller, som det tyvärr ofta kan bli, blåsa upp det till en grej och reagera på det, vilket gör att i många fall att den i på andra sidan änden inte förstår alls hur det kunde bli som det blev.
Jag har så fruktansvärt lätt att tyda, analysera, vrida och vända och göra en grej av dom signaler jag får, speciellt också nu i det här läget då man är i obalans, så passa obalans att tom kroppen själv inte vet längs vilka banor den ska skicka vilka signaler :P
Och jag har en tendens att reagera, vilket gör att många då på andra sidan inte riktigt hänger med alla gånger och att det då är väldigt lätt att göra skada, även i mig själv.
Och denna osäkerhet, detta analyserande och reagerande tar energi, som kunde gå till något vettigare, samt att den gör att jag hamnar i obalans och i dispyt med mig själv, vilket jag gör att jag jobbar ÄNNU hårdare på att göra allt okej, hamna i balans igen.
Det är en evigt pågående spiral, oftast ganska negativ..
Under årens lopp är det många som har fallit "offer" för detta, en del har då valt att gå sina andra vägar, men jag har några tennsoldater som klarar allt, dom har ett hjärta av guld, ett tålamod utan dess like och dom tar mig för den jag är, dom vet vem jag är innerst inne och jag är oerhört tacksam för dom hjärtesnörena då huvudet snurrar iväg.
Min förhoppning är att jag även en dag kan finna mig själv igen och även tom bli vän med mig själv igen så att även jag kan ha tålamod med mig själv.
I skrivande stund snurrar huvudet lite med tankar och analyser och jag försöker att inte reagera på det, om det finns kvar efter några dagar, då kanske det är okej, men det måste få landa först..
Jag vet inte vad som kommer hända med saker och ting men jag vill verkligen leva i nuet och njuta av det positiva som finns runtomkring mig istället för att fokusera på allt som kan hända, och om det händer, eller som det lätt blir i mitt huvud, när det händer.. :S
Det får bli dagens stora kamp efter min lärorika förmiddag, kommer kanske sova gott i natt, helt utmattad, vem vet, hoppas iaf att morgondagen bjuder på lite mindre snurrande tankar så att fokus kan läggas på annat och ev "skador" kan undvikas pga mitt hyperaktiva analyssnurrande huvud... :P
Nervkanaler.
Idag känns det som om jag har blivit slagen sönder och samman.
Det "enda" jag dock gjort är att ha varit hos min tilldelade sjukgymnast och jag tror faktiskt att hon är en ren och skär ängel, henne kommer jag klamra mig fast vid som jag har klamrat mig fast vid min läkare!
Jag såg verkligen framemot besöket då jag visste att det kunde leda till något positivt och bra, många råd skulle jag få och hjälp på traven, sån hjälp som jag kanske kan behöva just nu.
I 45 minuter pratade vi om dåtid, nutid och framtid, ingen stress, ingen press. Och massa gyllene information som gör att saker och ting känns lite lugnare.
Min komprission är läkt, ja den finns, den kommer alltid finnas men den är hanterad av kroppen och läkt, som ett brutet ben. Det var information som var ganska ny för mig, konstigt men sant.
Bara att veta att den är läkt gjorde att allt blev lite lättare ändå. Man trodde att man alltid skulle leva trasig, men bara att veta att man enbart är lite skev gör ju att världsbilden blev mycket klarare.
Men varför denna ohyggliga smärta?
Jo det finns visst 3 nervbanor som går från ryggen och upp i hjärnan, en för smärta, en för beröring och en för rörelse och belastning.
Det som händer vid ett trauma och vid långvarig smärta är att nervbanorna blandar ihop sig, dom kopplar om sig i den mån dom behöver för att överleva.
Och det som har hänt i mitt fall är att istället för att skicka signaler att jag roterar, börjer mig fram, gör en rörelse, belastar kroppen, så skickas signaler på smärtnerven istället och gör att man blir rädd för rörelse, smärträdd. Och vad händer då? Jo man spänner sig och då skickas det ännu fler signaler att det gör ont och allt blir bara en illa spiral som nu pågått i några år.
Detta i sin tur leder till att dom inre musklerna som inte bara finns i buken utan mellan alla kotor i ryggraden dessutom!!! :O Dom vill inte vara med och du tappar all stabilitet i kroppen, all balanshantering. Utan istället kopplas alla stora, yttre muskler in för att hålla balansen, kompensera kroppen, ja egentligen får dom göra allt jobbet. Dessa stora muskler, i ryggen, ben, stora magmusklerna, är till för sprintjobb, typ som Bolt, dom ska hjälpa till vi rörelser, träning, hårt arbete, inte finliret, dom är inga maratonmuskler som dom inre är, så inflammationer tillkommer pga att dom aldrig får vila.
Ytterligare en sak som jag inte hade en aning om!!!
Så nu har jag fått en övning och den ska göras helt rätt, annars så blir det stora räkningar som man får betala kroppsmässigt :S
Den ska jag nu göra och försöka smälta allt, landa lite i allt som har hänt och händer. Jag kommer att säga upp vardagen, sjukskriva mig från den och lämna Uppsala för en tid, få tid att bara vara, hitta mig själv, hitta gnistan och kämparglöden och sen kommer jag hem för förtalet lektioner med min himmelssända sjukgymnast som inte kan lova mig att göra mig smärtfri, men hon kan lova mig att alla inre muskulaturer ska aktiveras, träningsmetoder ska skapas och dom stora musklerna ska vi låta vila och i min värld är det som att bli smärtfri!
Gör om, gör rätt, nya tag, nu kör vi!! Va längesen jag kände sånt här hopp! Det kommer bli bra!!
Men först landa...
Vi ses igen, rövardotter! Alla dagar, det vet du, systra mi!
Utmattning.
Positivt eller negativt laddat ord?
Idag är jag utmattad, på ett positivt sätt, jag har haft en bra dag vilket har resulterat i ren värk, det är bra, inga dumma tankar som tömmer energitanken. Värken kan jag hantera, den får bara lite energi.
Men trött är jag.
Men två promenader, en till jobbet, en från finaste systra mi <3
Att man kan bli så slut av så lite och ändå är halva dagen kvar känns det som :P
Har iaf konstaterat några saker idag:
- Jag saknar redan mitt jobb, saknar att ha 8 timmar då jag bara uppslukas av allt annat förutom mig själv.
- Jag har världens finaste människor runtomkring mig, som stöttar och hjälper mig, det är guld värt och jag är sååå tacksam för det! <3
- Jag har för första gången lyckats packa i en väska då jag ska bort, stort för att vara jag faktiskt, överpackaren nr 1! Haha!
- Jag har hittat världens bästa present till världens bästa! ;)
- Jag kommer att få en god efterrätt på den stora familjemiddagen där Tim äntligen ska få träffa heeela tjocka familjen! :D
- Jag har mottagit min SJ-biljett så nu gäller det bara att läkare och kropp är med mig, sen åker jag till Vadstena för en helg, vem vet, kanske är det för att reka min återhämtningsprocess-plats...
- Jag är rädd, ivrig, orolig, trygg inför läkarbesöket imorgon, vill bara få det gjort så att jag får veta min plan, veta hur tiden kommer att se ut framöver.
- Jag har ännu en natt haft mardrömmar, mardrömmar som sätter fingret på alla stora läskiga demoner i mig just nu. Andan i halsen och lite sömn, men precis som alla skakningar som kommer då positiva små ljusstrimmor försöker tränga sig in, så handlar allt om bearbetning och den här gången är jag inte rädd för det utan jag låter det få härja så utvärderar vi sen, på stenen/stocken, i skogen/vid vattnet.
- Jag fick för mig att gula naglar kan vara nåt och det slutade med att jag hade en fläck på tänderna för en sekund, hur det gick till vet jag knappt själv men det var ju inte rätt iaf :P
- Jag är nu tröttare än tröttast och ska nog slumra in framför One Tree Hill..
Over and out för nu! :)
(Inte konstigt att man blir trött...)
Nobody sees, nobody knows.
Far from the others, close to each other.
Heltidssjukskrivning.
Jag som tyckte att halvtid var jobbigt och nu heltid på det.
Ångest, rädsla, oro, över allt, över inget.
Det är en turbulent tid just nu, mycket upp och ner, mycket känslor i omlopp, mycket värk...
Men idag var jag inne på jobbet, meddelade mina kollegor, som för övrigt har varit ett oerhört stöd, förstår inte hur man kan vara så lyckligt lottad att få komma till en sådan arbetsplats där det finns såna bra och goa människor!
Men tillbaka till ämnet, jag meddelade, mailade som som behövdes, kollade det som behövde kollas och så la jag in det magiska autosvaret. Allt kändes som ett stort steg tillbaka, det var oerhört jobbigt och jag kände mig inte stor och viktigt just då.
Men när jag kravlat mig på en buss i denna snöstorm som råder och kom hem, staplade innanför dörren och bara stannade upp så kände jag att en enorm sten hade lyfts från axlarna.
Det är jobbigt att vara med om varsel, min tjäsnt, andras tjänster, människor som flyttas, får sluta, vikariat, vad kommer hända, med mig, med andra, med företaget. Jag har trott att jag har hanterat det väl, varit med förr som jag har sagt, men det har tagit hårt, jag har nog varit mer orolig och ledsen än jag velat erkänna.
Och det är inte borta men nu kan jag släppa jobbet, släppa det med några fina och bra och peppande ord från kollegor, vetskapen att jag har gjort allt jag kan, tanken och fokuset ska nu vara att komma tillbaka, hel och bra och starkare än nånsin.
Det var det som sjönk in i mig när jag kom hem idag, var nog det magiska autosvaret och tanken att jag har lämnat jobbet för ett tag, kanske bara nån dag, vem vet, men oavsett så när jag kommer tillbaka så är jag "hel" igen.
Och vem vet vad som händer i framtiden, jag är inte rädd längre är nog det jag försöker säga, mitt fokus är på mig och mitt välbefinnande, att jag mår bra, det är huvudsaken, sen var jag gör det eller hur det är en senare fråga!
Jag är glad att jag inte skrev ett inlägg igår då jag nog nådde min absoluta botten, huah vilken dag jag hade igår.. :(
Men idag har vi tagit nya tag och även om allt är skört och vingligt så har jag den känslan idag och det gör mycket, som sagt, det är dom små stegen som gör stor skillnad!! :)
Det kommer bli bra, en vacker dag är allt bra igen, bättre än nånsin, jag behövde den här svackan för att inse det och inse det värdefulla i livet och det är att man mår bra själv, för om inte du mår bra mår ingen annan bra, om inte du är stolt över dig själv och tycker om dig själv så kan ingen annan vara eller göra det heller!
Är inte där än men det kommer... ;)
Och imorgon är det möte på jobbet och jag ser faktiskt framemot att få gå till jobbet för att gå på det, det var längesen jag hade den känslan i magen! :D
Puss på er alla i snökaoset!
Den rosa mappen.
Jag tror inte att det enbart var för att jag inte "skötte" mig som kroppen la av den här gången, ja jag kallar det att den har lagt av, det låter dramatiskt, det är säkert att överdriva, men i det här läget är det det enda ordet som kan förmedla känslan som är inom mig just nu.
Iaf så tror jag inte att det var enbart därför som jag var tvungen att gräva fram mappen från smärtrehab med alla verktyg, metoder, alla tips, råd, metoder, övningar, sätt att hantera, gå vidare, lära sig att leva, överleva efter trauman i livet.
Jag insåg ganska snabbt att jag kan allt som står, men att jag har slarvar så in i bengen! Ja, det är sant, jag heter Eva och jag slarvar.
Det är inge kul att arbeta i diskhon, att ha disktrasa under skärbrädan, att nästan behöva ta fram gradskivan för att få alla vinklar rätt när man sitter, att bara va och lyssna lyssna lyssna på kroppen. Nej det är inge kul men det är nödvändigt och jag vet det, jag hör det varje dag när jag gör fel men jag slarvar, väljer att inte lyssna, trycker på mute-knappen.
Men det är en tröst att jag kan dom, att jag vet, att det sitter i ryggraden så att säga.
Men nej det var inte anledningen till att kroppen la av och jag var tvungen att ta fram allt, utan anledningen, helt undermedvetet, var att få ta fram mappen och inse att dom drömmar, dom mål, dom tankar jag hade då om framtiden har jag bara struntat i, jag har gjort dom större och ouppnåeliga, jag har lagt kraven på mig själv igen och istället för att få moroten när jag nåt fram till den så har jag kastat den dubbelt så långt fram och manat på mig själv ännu mer.
Allt det jag kämpade för då har jag tappat.
Därför har det här hänt, därför fick jag den här mastodonta varningen, och därför får jag nu "börja om" igen.
Det viktigaste vi har är våra drömmar och mål, inte att dom största och livsavgörande drömmarna utan dom små, dom som gör att dom stora blir möjliga, grunden, vägen fram.
Jag fick höra efter olyckorna att det var många saker jag aldrig skulle kunna göra igen, och det är så många små steg som jag har gjort som har lett till att jag har satt dom där pessimistiska läkarna på plats!!
Och nu gäller det att visa dom en gång för alla att det går att ta sig tillbaka, det behöver inte vara den svart-vita värld som dom pratar om, den kan vara grå också ;)
Jag är en kreativ människa, inte att jag får saker och ting gjorda, utan att jag älskar att skapa, att förmedla med budskap: att skriva, att fotografera, i inredning i lägenheten, i outfits som jag förmedlar på väg till jobbet, på helgen, på fest, på stan, med dig, för mig själv, med alla. Allt handlar om detaljer och det är det jag ser, genom linsen, i ord eller i spegeln.
Det är min dröm att få leva med mina detaljer och få skapa en bättre och finare värld med hjälp av dom!
Så just nu är jag nästan lite glad att det som hänt har hänt, missförstå mig rätt, puh, men det fick mig att hitta mappen och mina drömmar igen, klyschigt men sant!
Det är dom små stegen som gör skillnad..
Det är dags att ruska liv i denna portal en gång för alla, har säkert inga kvar som läser den, men då ruskar jag liv i den för min egen del.
Vad som har hänt sen sist förstår vi nog alla att det är en hel del, uj uj uj, många bilder, händelser, skratt, tårar, livsvändningar, möten, ja det finns en del att redogöra, visa och bara berätta!
Men jag tänker stryka ett streck över det och börja om från början, ett nytt blad på en lång levnadsbok som redan är fylld till bredden.
Jag sitter just nu i nyvitt Uppsala, kroppen värker, jag har bråkat med min Mac: att få den att starta, att få Firefox att uppdatera, att få över en ny bild som symboliserar mig.
Jag har lyckats få igång Mac:en, koppla Instagram (min nya drog) och Fejjsan hit, vet inte vad det innebär men nåt skoj ska vi nog kunna hitta på med varann :)
Firefox vägrade att uppdateras men ändå lyckades jag kämpa in en ny bild, jag kanske inte är hon idag av flera olika anledningar men innerst inne är det jag och det jobbar vi mot.
Jag har precis dammat av smärtrehabmappen som har legat på hyllan i några år nu, trodde aldrig att den skulle få komma till användning igen, och redan där har jag nog tänkt lite fel, men jag tog fram den och insåg att alla metoder, verktyg, hanteringar av smärta finns i mig, under ytan, nertryckta just nu av ohanterade ämnen. Men med hjälp av "mina kryckor", mina klippor, så ska dom dammas av och komma till användning igen.
Disktrasor ska ligga under skärbrädan, knäna ska böjas, andningen ska ner i magen och axlarna ska ner till fotknölarna igen! (Påminn mig om det här inlägget när det tryter sen :P)
Ja, jag är sjukskriven igen, men det positiva är att det "bara" är halvtid..
Ja, jag hänger löst pga varsel igen, men det positiva är att jag själv börjar tröttna och oavsett vill jag se mig om i arbetsvärlden för att se vad som finns för just mig, är nog ett tecken..
Ja, jag kämpar mot demoner, tankar, känslor och överväldigande funderingar, men jag har mina "gamla", trogna, starka, underbara hjärtesnören, min underbara stöttande familj och min "nya" klippa: Tim! <3 (Nyfikenheten ökar kanske om nån "ny" hittar fram, men jag hinner nog presentera er ordentligt för honom framöver, jag lovar! ;P)
Men nu har ett steg tagits, jag är här igen, jag behöver vara här, för min del och för eran, det är eran tur att få ta del av min vardag, min riktiga vardag med krämpor, kamper, motivationstrytningar, lathet och mycket mer.
Och vi börjar med ett litet steg, i längden gör det störst skillnad...
