TVÅ KLADDKAKOR ÄR BÄTTRE ÄN EN

En blogg om en fotogalnings liv!

Nobody sees, nobody knows.

Far from the others, close to each other.

 

Heltidssjukskrivning.

Jag som tyckte att halvtid var jobbigt och nu heltid på det. 

Ångest, rädsla, oro, över allt, över inget. 

Det är en turbulent tid just nu, mycket upp och ner, mycket känslor i omlopp, mycket värk...

 

Men idag var jag inne på jobbet, meddelade mina kollegor, som för övrigt har varit ett oerhört stöd, förstår inte hur man kan vara så lyckligt lottad att få komma till en sådan arbetsplats där det finns såna bra och goa människor!

Men tillbaka till ämnet, jag meddelade, mailade som som behövdes, kollade det som behövde kollas och så la jag in det magiska autosvaret. Allt kändes som ett stort steg tillbaka, det var oerhört jobbigt och jag kände mig inte stor och viktigt just då.

Men när jag kravlat mig på en buss i denna snöstorm som råder och kom hem, staplade innanför dörren och bara stannade upp så kände jag att en enorm sten hade lyfts från axlarna.

Det är jobbigt att vara med om varsel, min tjäsnt, andras tjänster, människor som flyttas, får sluta, vikariat, vad kommer hända, med mig, med andra, med företaget. Jag har trott att jag har hanterat det väl, varit med förr som jag har sagt, men det har tagit hårt, jag har nog varit mer orolig och ledsen än jag velat erkänna.

Och det är inte borta men nu kan jag släppa jobbet, släppa det med några fina och bra och peppande ord från kollegor, vetskapen att jag har gjort allt jag kan, tanken och fokuset ska nu vara att komma tillbaka, hel och bra och starkare än nånsin.

Det var det som sjönk in i mig när jag kom hem idag, var nog det magiska autosvaret och tanken att jag har lämnat jobbet för ett tag, kanske bara nån dag, vem vet, men oavsett så när jag kommer tillbaka så är jag "hel" igen.

Och vem vet vad som händer i framtiden, jag är inte rädd längre är nog det jag försöker säga, mitt fokus är på mig och mitt välbefinnande, att jag mår bra, det är huvudsaken, sen var jag gör det eller hur det är en senare fråga!

 

Jag är glad att jag inte skrev ett inlägg igår då jag nog nådde min absoluta botten, huah vilken dag jag hade igår.. :(

Men idag har vi tagit nya tag och även om allt är skört och vingligt så har jag den känslan idag och det gör mycket, som sagt, det är dom små stegen som gör stor skillnad!! :)

Det kommer bli bra, en vacker dag är allt bra igen, bättre än nånsin, jag behövde den här svackan för att inse det och inse det värdefulla i livet och det är att man mår bra själv, för om inte du mår bra mår ingen annan bra, om inte du är stolt över dig själv och tycker om dig själv så kan ingen annan vara eller göra det heller!

Är inte där än men det kommer... ;)

 

Och imorgon är det möte på jobbet och jag ser faktiskt framemot att få gå till jobbet för att gå på det, det var längesen jag hade den känslan i magen! :D

 

Puss på er alla i snökaoset!

 

 

du vet var vi finns och du har vårt stöd