TVÅ KLADDKAKOR ÄR BÄTTRE ÄN EN

Är helt slut, utmattad, trött, värk, kan inte tänka, göra nåt, äta, sova, bara helt matt.

Ganska skön känsla på nåt konstigt sätt, att ha en sådan utmattning, speciellt fysiskt gör att det nånstans känns som att man gör något nyttigt och vettigt om dagarna istället för att kolla Fraiser, Alla älskar Raymond och One Tree Hill :P

Och ja, jag äter, sover och gör saker, så det var liiiite överdramatisering och jag tog i lite väl mycket :P

Men nu har det hänt grejer, och ärligt talat finns inte orken nånstans att dra dom i långa drag utan jag kör lite punktform, sammanfattningsvis:

 

- Har världens bästa läkarteam och nära och kära som gör att jag kämpar på.

- Har börjat jobba 25%, bra och roligt att få komma iväg, träffa kollegor, men kaos kaos kaos..

- Har börjat fundera tankar på framtiden som kommer leda till stora förändringar om det blir som funderingar går.. ;)

- Har lyckats springa lite! :D IIIHHH!

- Har firat 20-åring, laddar inför att fira 18-åring och tycker att jag är äldre än nånsing.

- Har myst, njutit och mått bra i solsken, vid vatten och i tryggheten själv där livet och meningen med detta finns.

- Har utmanat skiten ur mig själv och känner mig nöjd även om "notan" känns ganska så rejält i skrivande stund.

- Har fixat och donat med lite småsaker för människor som stöttar mig i vått och torrt <3

- Har saknat, tänkt och försökt att planera in små guldkornsstunder framöver så att jag laddar på lite energi och orkar kämpa vidare.

 

Summa kardemumma, jag mår bra, trött, men bra. Upp och ner går det, men jag är verkligen på väg fram, med små stormsteg och jag längtar tillbaka!! :) Heja mig!

 

VÄRK!!!! Gah, mmmpf, hrmpf, uffffh, suck.

Har en knuta mellan skulderbladen som känns som en puckel och som hugger, värker och molar när jag rör mig, sitter still, andas, ligger, samt gör nånting överhuvudtaget. Det enda som underlättar något är att ligga på golvet men då protesterar ländryggen.

Inget är bra nog...

Får försöka ta mig ut och bota knöligheterna, får se hur det går. Måtte isen va borta nu så att jag slipper trippa fram :S

 

Annars då så fick jag en nytändning ytterligare igår av bandyn som vi åkte iväg på :)

En sån simpel sak som jag egentligen aldrig direkt har fastnat för: bandy! 

Det var Sirius-Motala, lite ambivalent vart jag skulle hålla hus bara där :P Men jag höll mig till Motala-folket som tyvärr fick en dålig kväll då Motala inte kunde mäta sig med dom blå-svarta från anrika Östra Aros! ;)

Har nog aldrig varit så varm trots 2 timmar utomhus, guld värt att få låna kläder!!! :D (TACK!)

Men det var bara skönt att få komma iväg, komma ut, kände mig som "normal", ingen värk som störde, ingen ångest, inga tankar, ingenting, bara där och då och nu, bara bra! :)

Sen att stå i 2 timmar är inte riktigt sådär jättepopulärt, kanske är därför det är lite knöligt idag. Eller så beror det kanske även på mitt ryggläge sedan två dagar då kroppen är matt fortfarande. Dock betydligt piggare.

Idag infinner sig rastlösa känslor, friskhetstecken enligt mig som jag hoppas stannar kvar :)

 

Är lite svajigare än vanligt idag men ett steg i taget så ska det nog reda sig hoppas jag..

Har lyckats trycka på några sk ömma punkter vad gäller tankeverksamheten och ångesten som finns och ligger till grund för all oro och alla snurrigheter och det är inga lätta nötter att knäcka själv så nu ser jag framemot att min sista person i mitt läkarteam ska kopplas in så att det blir lite ordning och reda på torpet så att säga!

Så framåt går det verkligen, har hänt mycket sen jag lämnade Uppsala sist och även om jag missar en del så känns det som att jag återvänder med mer kraft att orka vara med på det som jag missar för tillfället och då är det faktiskt värt det, för den som väntar på nåt gott! :)

Men nu längtar jag lite hem faktiskt, hem till familj och vänner och mitt mitt mitt, även om jag mår riktigt bra där jag är nu med!

Men jag har en eftermiddag i gassande sol, en helg med massa skoj och massa massa mer kärlek att se framemot och fokusera på först innan jag återvänder hemåt igen!

 

Kärlek till er alla som finns överallt runtomkring, ni vet vilka ni är och vad gott i själen ni gör!! <3

Ny dag idag, piggare idag :) Eller ja nu sitter jag och dåsar med datorn i knät men ändå :P

Har en lugn och välmående känsla i magen som jag vägrar släppa och låta ge sig iväg :) Jag mår bra. Längesen jag kunde skriva det och verkligen mena det till fullo men jag mår verkligen bra.

Detta trots smärta och den vägen som är kvar att vandra fram, och bara det gör ju att hoppet hänger sig kvar :)

 

Tog ett beslut idag om att inte åka hem imorgon som var planerat, efter omständigheter som kallas sjukdom så kände jag att det inte var värt det att kasta sig fram och tillbaka för bara nåt halvdant, så jag väntar och bakar ihop allt nästa vecka då alla är fulla av energi igen, inkl jag hoppas jag.

Ångesten tyckte att det var en bra dag och komma och knacka på idag, mycket tankar som snurrade/snurrar i huvudet, men varför låta den få fäste när det finns så mycket annat som kan vara bra att lämna plats för.

Det är en kamp, det kommer att vara en kamp, men att ha fått den här veckan, japp, idag är det en vecka utan ångest, det gör gott hela vägen in i själen och ryggmärgen :)

 

Dagens tankar som snurrar:

- Basilikan hemma kommer hinna dö, vad mer lämnade jag kvar innan jag åkte?

- Blommorna i övrigt, kommer dom vara heeeelt döda nu när jag kommer hem?

- Posten, missat nån räkning, nån tidsbokning?

- Tvättiden på fredag blir ju lite oförbrukad, arga grannar? När får man en ny måntro?

- Tvättider i övrigt, men ibland får man nog kliva tillbaka och låta andra vuxna ta beslut också :P

- Kläder kläder kläder, har jag några med mig (JA!), saknar dom där hemma, räcker kläderna (öh JA! ;P)

- Vilka kläder är varma nog att ha på bandyn ikväll?

- Och varför klarar jag inte nivån på Candy Crush, japp jag har vikit ner mig och nu är det Quizkampen, Candy Crush och till och med Wordfued som gäller, jag skäms, är oerhört seg och trög men japp I´m hooked.

 

Det var en liiiiten inblick i mitt huvud för dagen, som ni ser är det inga världsproblem och egentligen världens fånigaste tankar att ha en onsdag som denna när solen kämpar sig igenom molntäcket, plusgrader, ingen snö kvar och det vankas faktiskt nånting som jag ser framemot ikväll, att få komma ut, kolla bandy mellan Sirius-Motala och bara va. 

I helgen väntar också roliga saker som jag verkligen ser framemot: tjejer, pojkar, Mello, chili, vin, fniss, snowboardsprat, vampyrer, snacks, Ronaldo och mycket mer. Nervös får jag vara en annan dag för att jag ikväll och i helgen kommer att visas upp ytterligare för familjen här nere runt sjön :)

Livet är för kort för att fundera på struntsaker som jag nämnt här innan eller för att vara nervös och orolig.

Det är bra att det kommer, ut med det bara, ladda ur och fråga dig själv: "är det värt det?" Antagligen inte kommer svaret att bli och släpp det då, energi är en värdefull gåva som vi behöver ta åt oss och värdera högt och få till mer av :)

Tankarna ovanför snurrar runt men jag kan inget göra och om en stund eller två så är dom lika urladdade som en bärbar dator som tuggar film utan att laddaren som sitter i ;)

 

Vad jag försöker säga, förutom att datorn börjar bli trött, är att jag mår bra, lite svajigare idag, men under kontroll.

Nu väntar vila på soffan igen, idag påklädd och utan pyjamas :P 

 

Imorgon är en ny dag, undrar vad den har att bjuda på? :)

Jag lever, jag mår bra, jag är där jag känner mig som bäst och tryggast.

Men det har varit en lite omtumlande tid bakåt och idag tar det ut sin rätt, jag sitter fortfarande i pyjamas och är helt slut. Hela kroppen är bara matt, blir nog en sån dag idag, och det får vara okej.

 

Och nej det är inte ångest, vilket är väldigt skönt..

Det har varit mycket oro och ångest bak i tiden och det är fortfarande svajigt och osäkert, väldigt skört, men i snart en vecka så har jag varit ångestfri, den kommer och knackar på men den får inte komma in så som den vill komma in. En stund eller två men inte för att stanna.

Därför tänker jag inte få ångest för att jag har en sån där matt och orkeslös dag, det kommer en ny imorgon, en bättre :)

Och nej det är inte smärtan i sig. Kroppen har varit väldigt medgörlig med mig och låtit mig hantera allt som pågår och har pågått, idag är det mer värk, men som jag har sagt innan, jag tar hellre smärta gånger hundra än ångest, det är något jag kan hantera iaf. Även om några dagar kan bli så pass att kroppen inte alls vill så är det lättare att hantera, det går över, det vet jag, rädslan kommer, men den går också.

Och nej det är nog ingen förkylning, nog för att jag har varit lite extra sjuksyster vid sidan av allt till en viss herre så är det nog inte det heller. Känns också skönt då mitt immunförsvar har en tendens att göra platt fall av allt som rör sig i mig både fysiskt och psykiskt. Men den här gången så verkar det stå emot, ta i trä och peppar peppar och allt det där :P

Nej det verkar bara vara en sån där dag som alla dödliga och "normala" har, en låg dag, en slapp dag, en dag då kroppen bara behöver återhämta sig en stund eller två. Det känns skönt att ha en sån dag, det var ett tag sen om jag ska vara ärlig, är så mycket annat som jämt gör att dagarna inte är på topp, men den här gången är det nog bara verkligen återhämtning som gäller, en sån dag helt enkelt!

Alltid kul att lära sig nya saker om sig själv och få uppleva nya saker med sig själv!! :)

 

Och var är jag? Ja jag är inte hemma i min fina lägenhet, jag är inte i närheten av min underbara familj, till och med mina vänner, mina underbara hjärtesnören har jag lagt 30 mil mellan oss. Jag befinner mig i solsken, blåst, nära vatten och i en mysig liten stad med kullerstensgator, mer kulturella och anrika sevärdheter på samma ställe än vad jag nånsin varit med om.

Kameran är med, halva garderoben och en känsla av lugn.

Jag mår bra, det blir lättare och jag ser verkligen ljust på framtiden, är till och med lite pirr i magen inför framtiden, ett leende på läpparna och verkligen en tro, en vetskap, att allt kommer att bli BRA! Bättre än bra! :D

 

Nu ska jag kura in mig under filten igen, i pyjamas, och låta kropp och knopp återfå lite energi och ork.

Imorgon är ju en ny dag och jag måste förbereda mig för den och dess utmaningar! :)

 

Kärlek till alla där hemma! <3

Det är vår, japp, inte ens jag kan undvika att märka det, känna det eller rent utav se det..

Jag är sååå mycket en höstmänniska, samt vinter, iaf till en viss del. Efter januari börjar det bli ganska tungt nämligen, det spelar ingen roll hur mycket vitaminer och andra positiva effekter som solen skickar ut, eller hur mycket asfalten än tittar fram och hur mycket man än suktar efter skinnjackan samt conversen, dom nya fina vita som står i lådan längst in i klädkammaren. Det är tungt då knopparna börjar klia under barken på kvistarna.

Tror nog att det har att göra med att våren är min "olyckstid", det var då olyckorna hände, det var då allt förändrades och det är då kraven om kroppsbyggnad samt utseende, kläder, smink, sättet att föra sig och vara på kommer. Det har alltid gjort det och kommer alltid göra det. Vårkläderna skyfflas ut i stora partier i en hisnande fart!

Men i år så sitter jag på botten på en sten och kikar upp mot ytan och tycker att "jaha, när ska jag ta det första simtaget upp då?" Det simmar förbi nån liten ljusskygg svart fisk då och då och säger hej, "man kanske ska ta rygg på den och se vad som väntar bakom nästa hål eller sten".

 

Men idag när jag var ute och gick, så insåg jag att jag inte alls sitter där på botten som jag trodde, nej nej, jag simmar ju för fullt, ytan närmar sig, ljuset blir starkare och jag är faktiskt glad över att solen är framme och värmer hjässan under mössan så att svetten rinner alldeles liitte extra :P

Livet går upp och ner, det gör det, det gör ont, kanske när knoppar brister, eller då vintertiden ställs in, eller då första frosten kommer och man fortfarande står i samma vita nya converse som då är gamla och fläckiga av vårens damm, sommarens gräsfläckar, lite rödvin från den där speciella kvällen, eller rosévin då det blev lite trångt på balkongen, det skaver lite av sandresterna från kvällspromenaderna i juli.

Men ändå så fortgår livet, det reder sig till slut. Jag är inte rädd för nästa svacka, det va en skitdålig (ursäkta språket) dag i tisdags men onsdagen bjöd på massa positiv energi, vilket ledde till total utmattning i torsdags, men idag fredag så känns allt balanserat och ganska lugnt, trött-ja, smärta-ja, men solen skiner ju! Man kan ju inte vara annat än ganska tillfreds med tillvaron just nu. Jag är på en plats där jag känner mig trygg och mår bra, jag är med personer som får mig att känns mig trygg, älskad och får mig att må bra och om jag inte är med dom så vet jag att dom finns bara runt knuten, eller på nästa växt jag passerar eller bakom nästa vågbrytning väntandes på att jag ska simma förbi. Min egna hejaklack! <3

 

Så vad jag försöker säga är att ge inte upp, låt dom små sakerna få göra skillnad i det stora hela! Allt ordnar sig verkligen och blir bra!! Det tar tid men tid är bra och varför då inte göra det bästa av den? ;)

Jag beslutade under min promenad att allt velande kring en viss sak som jag har funderat på under en längre tid måste sluta nu, se inte på den som en världens största grej, packa inte ihop den i största väskan, ta den delvis och ta den steg för steg, ja jag har ett mål och det är inte orealistikt eller omöjligt och jag ska dit, sen hoppas jag att nästa steg kommer efter, och nästa efter det, och nästa.....

Jag tänker inte avslöja just nu vad det är jag funderar på, men jag lovar att meddela er det när jag ligger och guppar på ytan, redo för nya utmaningar! :) 

 

See you on the surface!